Vem står för notan?

I senaste numret av Sunt Förnuft kan man läsa chefredaktör Åke Jungdalens insiktsfulla historia. Vem står för notan?
Jag återger den i sin helhet.
Har du hört historien om fyra herrar som brukade träffas och äta tillsammans och dela på notan efter bärkraft? Den brukade landa på 1000 kronor och de hade kommit överens om att var och en skulle betala efter förmåga.
Andersson som hade det sämst ställt åt gratis.
Bengtsson, som hade det lite bättre, betalade 150 kronor.
Carlsson betalade 300 kronor och
Dicksson , som tjänade mest fick betala 550 kronor.
Alla var nöjda med arrangemanget och de åt och drack och trivdes ihop.
Efter en tid erbjöd restaurangägaren dem 200 kronor i rabatt för att de var så goda gäster. Därefter slutade notan således på 800 kronor.
Gruppen ville fortsätta att betala efter samma principer som tidigare. De kom därför överens om att minska var och ens andel av notan lika mycket, det vill säga med 20 procent.
Men när de lämnade puben började de jämföra sina rabatter. ”Jag fick bara 30 kronor”, sa Bengtsson och pekade på Dickson, ”och han fick 95.” ”Precis”, ropade Carlsson. ”varför ska han få tillbaka nästan en hundring när jag bara fick 60 kronor?”
”Men hallå” ropade Andersson. ”Jag fick inget alls.” ”Det här samhället suger ut de fattiga.”
Det hela slutade med att de tre skällde ut Dickson för att vara girig.
Nästa gång kom inte Dickson till restaurangen.
När notan skulle betalas fick de tre övriga en chock. Deras pengar räckte inte ens till att betala halva notan.

Om det blir som de rödgröna partierna vill så kommer inte Dickson att få några pengar tillbaka över huvud taget på det han betalt för andra. Allt tillfaller de tre övriga herrarna.